Att förlora sin identitet

Att tvingas lämna ett jobb man älskar, inte för att man vill - utan för att kroppen inte längre klarar av det, är en sorg som är svår att sätta ord på. Att va i en gemenskap, att ha ett syfte är så viktigt för alla. Man vill komma framåt, och. man vill utvecklas. Men hur funkar det ihop med en svår diagnos?

När jag fick min EDS diagnos och symtomen till slut blev så svåra att mitt jobb som undersköterska inte längre var möjligt, trots smärtlindring, kändes det som att en del av mig gick förlorad. Jag hade mitt drömjobb på sjukhuset på förlossningen i Södertälje och när vi sen flyttade norrut tillbaka till Umeå fick jag jobb på en medicinsk akutvårdsavdelning men målet va hela tiden att komma tillbaka till förlossningsvården där jag kände att mitt kall var. Dock blev det aldrig så. Och det va verkligen en sorg för mig.

Jobbet som undersköterska var mer än bara en inkomst. Det va en plats där jag kände mening, gemenskap och tillhörighet. Något jag var bra på och kände mig trygg i. När det försvann blev det plötsligt så tomt. Det är som att stå mitt i livet men ändå känna sig utanför, som om världen fortsätter snurra men man själv står stilla.

Den där känslan av syfte - att bidra, att vara behövd - ersattes av en tystnad som gjorde väldigt ont. Plötsligt befinner man sig i en ny värld där vardagen ser helt annorlunda ut, där ensamheten ofta knackar på och där man gång på gång påminns om allt man inte längre kan. Som när man umgås med vänner och bekanta och de frågar varandra om vad dom ska göra på semestern, om dom är lediga till helgen osv.. och själv känner man att man zonar ut och plötsligt känner sig utanför. Vad ska jag bidra med som "bara går hemma". Även om en sjukskrivning inte känns som ledighet utan istället känns som att man aldrig får paus, för man kämpar konstant med symtomen. Det är nog väldigt många som inte förstår det.

Att sörja ett arbete kanske inte låter så stort, men för mig har det varit som att sörja en identitet. Känslan av att vara vilse och tom är verklig. Och jag försökte sakta steg för steg hitta nya vägar, nya sätt att känna mening ä även om det inte är samma som förut. Det blev många år av sökande.

Så kändes det för mig förut, när jag bara kände till de traditionella jobben och inte visste att det fanns andra vägar. Att man inte behöver ha en lång utbildning för att kunna dra in pengar eller för ha en sysselsättning som känns meningsfull.

Idag vet jag att om man vill, så kan man öppna upp till en värld av möjligheter, om man bara vågar tänka lite utanför boxen. Vågar känna hopp. Ofta är det ju så att när vi vågar stänga en dörr, så öppnar livet nya dörrar till nya möjligheter. Genom nätverk har jag hittat en möjlighet att arbeta i min egen takt, på mina villkor och ändå känna gemenskap och mening. Livet blev inte som jag tänkt mig, det blev faktiskt bättre än jag någonsin kunnat drömma om.

Och det allra viktigaste för mig, att få en chans att skapa något nytt, få bestämma över min egen tid, känna att jag utvecklas och går framåt och den allra bästa känslan av allt; att min sjukdom definierar inte mig som person, den är bara en del av mig men inte allt av mig.

Kram Pia

📩 Vill du komma i kontakt med mig så tveka inte att skriva till [email protected]